Tjurskalliga idioten – Alla vänner 0-2

Min bror har flyttat ut och stora delar av femtiotumskollektivet har jobbat natt den här veckan, vilket har inneburit att jag har setat själv hemma hela veckan. Eller, ja, måndag och tisdag iaf. För första gången har jag förstått vad folk menar med att det kan vara skönt att bo ensam, den vanliga panikångesttråkigheten som i vanliga fall uppstår i mig ett par tre minuter utan mänsklig kontakt har helt enkelt bytts ut med en fanvadsköntattliggaisoffanitrasigafillingarochslöglocsimiamiutanattbehövabrysigalls-känsla.
Men igår ringde bror och undrade om vi inte skulle laga chilikrabba hos honom i hans nya lägenhet och hitta på nåt. I förbigående undrade han om vi inte skulle åka förbi Basil och hämta upp hans tv. Visst, inga problem alls, chilikrabba i utbyte mot några minuters kånkande tar jag åtta dar i veckan.
När jag sent om cider kommer hem till Basil så visar det sig att bror har köpt Guitar Hero och två gitarrer. Apatin spred sig snabbt och effektivt, det enda skitspelet som är sämre är singstar och jag vet ju hur Basil och bror är när det gäller musikspel, här kommer de att bli sittande länge. Liksom, hur roande kan det egentligen vara att hålla i en plastgitarr med tangenter och sen trycka på tangenterna precis som det står att man ska göra på tvn? Liksom, det är ju ingen slump att det inte finns fler spel där själva spelmomentet är att trycka på knapparna precis som det står, var är utmaningen i det? Var är det roliga? Nej, maken till idiotiskt nöje har jag sällan varit med om, välinvesterade tusenlappar, verkligen.
Nåja, jag sitter och tjurar i soffan och försöker ignorera dom bäst det går, inte vart det bättre när bror meddelar att han hade så mycket att bära på (gitarrerna) att han inte kunde bära med sig krabban. Vilket var hela anledningen till att jag ens orkade sitta och vänta medan de betedde sig som idioter.
Sen sätter de igång och klagar på mig för att jag är tråkig när jag inte vill sitta med en plastgitarr i händerna och leka leken, jag har inget som helst intresse av det, dels för att det ser så kefft tråkigt ut (alltså, inget händer, spelet består av en gitarrhals på tvskärmen med markeringar på vilken knapp man ska trycka på när och hur länge, mycket mycket spännande) och dels för att tondöv som jag är så har jag inget genuint musikintresse som alla människor i hela världen verkar vara förbannade med, jag hade hellre spelat tennis på wii.
Jag hade hellre varit hemma och spelat poker, hellre varit hemma och kelat med tisse, hellre suttit på jobbet. Fan, hellre suttit hemma och torkat kattpiss och diskat.
Tills jag föra tt få tyst på dom tog gitarren i händerna och krossade, krossade, krossade och slutligen krossade ganska mycket mer.
Ja, inte gitarren alltså, utan bror o Basil.Sen tokdominerade vi ihop i karriärsläget, och när publiken ropade efter extranummer redan efter vår andra spelning hade jag gåshud på armarna, vilket jag bara såg och inte kände, känseln i armarna hade jag förlorat långt innan, något som inte alls hindrade oss från att fortsätta gitarrdominansen, Basil och jag fick bonus två gånger under samma spelning för att vi klockade så många toner i rad som möjligt.
Man skulle kunna kalla mig nyfrälst.

Men det är lite imponerande egentligen (och mycket tragiskt) att jag fortfarande kan vara så tjurskallig och döma ut saker som tråkigt utan att ha gett det en chans. Jag borde ha lärt mig att vara mer openminded efter att ha dömt ut A night at the Roxbury (för att det är en amerikansk komedi och såna gillar jag inte, eller, rättare sagt, jag sa mig inte gilla det, jag trodde att jag inte gillade det, men nu sitter jag här mycket visare och tokdyrkar Will Ferrell, glor på Freddy got fingered en gång i veckan och brister lite då och då ut i skratt vid olämpliga tillfällen när jag helt plötsligt slås av Reno 911-relaterade komediflashbacks) helt obefogat till rågsvedskollektivets stora förtret.
Jag kan inte ens börja förklara exakt hur tacksam jag är för att även de ignorerade den tjuriga idioten i hörnet och tvångskultiverade mig med femtiotumstvn.

Hur kommer det sig egentligen att det känns som att jag vann när det är jag som har fel?