Surrealism på hög nivå

Igår hände det något ytterst bisarrt. Eller, egentligen var det två helt bisarra saker som hände.
Det första var att vi stängde av tvn och lämnade tvrummet. Det kan ha varit första gången sen femtiotummaren gjorde entré som den har varit avstängd. Den andra var att vi hade skitpissroligt.
Jag, Ante, Orre och Hondjävulen spelade poker.
Jag var med i en hand, åkte ut rätt hårt med pocketfyror som jag ansåg var bättre än Antes hand, men han hade synat med 73o eller nåt liknande o träffade floppen med sjuan. Jag ansåg (insåg god damit!) att det var större chans att han bluffade än att han verkligen lyckades träffa något på floppen. Men men.
Handen efter lyfter Honsatan upp pocketdamer o vägrar att visa mig, jag hade såklart sett både Antes o Orres kort. Sen försökte Ante o Orre spela ut varandra och glömde heeelt bort Satanskvinnan som träffade trissen på floppen. Jag har aldrig trott att någon skulle kunna vara så extremt kolugn med en nöttriss.