Jag och bror åkte ner till far i Katrineholm i helgen, han har tjatat som fan sen i april att vi ska komma och hälsa på och nu kunde vi inte skjuta upp det längre.
Inte helt oväntat förvandlades vår bilskjuts som skulle hämta oss i Fittja till en tågresa tur o retur. Inga platsbiljetter till Katrineholm, bror var på väg att hoppa av tåget när han insåg att han var tvungen att stå i över en timme. Som grädde på bajset meddelade dessutom idioterna efter femtio minuter att det fanns lediga platser längst fram i tåget. Alla som bär SJ-uniform måste dödas.
Efter som att vi skulle komma fram en fredag vid halv sex så kändes det menlöst att ringa och boka en taxi innan, självklart finns det taxibilar vid centralen halv sex en fredag. Efter att ha vandrat omkring i spökstaden fyrtio minuter utan att hitta nåt som ens liknade en taxi kändes allting menlöst, den enda ljuspunkten var när bror gick in på en hårsalong (hårsalongen, allt i Katrineholm är singularis (förutom tragiska fyllon)) för att ”prova ett nytt skämt han precis kom på”
-Vart går man om man vill ha kul i den här lilla byn?
-Till Stockholmståget.
Bror gillar ju att sparka in öppna dörrar, man vänjer sig rätt snabbt. Om man nu inte bor i Katrineholm.
Nåja, farsan började väl tycka att det tog lite väl lång tid innan vi kom, så han skickade ner sin packade strokeskadade fru i bilen för att hämta oss (efter som att han själv har blivit av med körkortet för rattfylla så finns det inget som kräver att han håller sig nykter nog att kunna framföra en bil) vid stationen.
Om man bortser från att hon associerade den heldragna mittlinjen som någonting som ska vara mitt under bilen när man kör och att hon som max kunde säga fem – sex ord i följd utan att tappa bort vad hon pratade om så var det en ganska trevlig biltur.
Eller antagligen just därför.
Fars hemliga knep för att få ner mig var att han lockade med nykokta kräftor.
Som så klart var djupfrysta kräftor som han hade överkokat i eget spad tills de påminde om typ, ja, jag vet inte, jag tänkte skriva gummi, men så illa var det inte, man kunde faktiskt utan problem tugga i sig dom, även om det värkte i käkarna efter ett par dussin. Dessutom hade han lagat omelett med svamp, jag vet inte riktigt hur han hade misslyckats så katastrofalt med den, men vi kan lugnt anta att det var alkoholrelaterat. Allt hade skiktat sig efter att ha varit inne i ugnen nån timme för länge, äggen hade bildat en svampaktig botten, över låg nån slags sönderbränd smaklös svampblandning och överst var en stenhård yta av ost med tillhörande flottpölar av rent animaliskt fett. Men jag är ju inte den som är den (den som inte tar seden dit han kommer alltså) så jag koncentrerade mig på snaps och öl och ignorerade maten och sällskapet så gott det gick. Jo, tack, jag vet, alkoholism är ärftligt, ja, jag är antagligen en bra bit på fel sida av riskzonen om man ser till min konsumtion, men nu var det inte det det gällde.
Far satt och babblade om sitt jävla timkort som han tydligen hade åkt gratis med det senaste halvåret. Alltså, han hade misslyckats med att registrera sina resor på det, det lyckades han raljera om i nästan en kvart. På fredagen var det ganska spexigt tredje gången han berättade, fjärde och femte gången på lördag morgon var det mest jobbigt och vi ville alla tre slå honom.
Jag var rätt imponerad över hur onykter han var redan vid halv tolv när vi vågade oss in i huset igen, men det mattades av snabbt när det visade sig att han hade gått upp redan klockan fem och slängt sig över ölförrådet.
Hans korkade jävla feta fitta till strokedrabbade fru kunde inte sluta prata skit om vår syster, okej, jag är väl inte världens bästa bror (eller, jo, det e jag, men inte mot henne?) och kan väl inte direkt säga att jag besitter den där syskon/familjekärleken som de flesta andra verkar vara begåvade med, men vare sig det eller någonting annat i hela universum ger henne nåt slags frikort att kunna sitta och snacka skit om henne och hennes familj.
Hon kunde bara inte fatta hur hon kan vara så korkad att hon skaffar sitt fjärde barn med den grisen, och hon hade minsann sett Amanda (systerdotter) stå och röka på stan.
Och som de bara snackar skit om henne hela tiden (konstigt! Du är ju så ämabel! Kvinnor vill va dig, män vill ha dig!), de är skyldiga henne pengar (för hon kan ju inte bara tro att Janne (pappa) ska ha tagit emot de pengarna som Lotta (syster) lånade utan att berätta för henne.
(Ursäkta mig ditt fläskiga halvdöda inkontinensmonstret, men det låter verkligen som det absolut troligaste scenariot på länge, precis när du yttrade orden så bara öppnade sig allt –Det är självklart att det är så det ligger till, han har supit upp dina pengar)
Och de ser ju för jävliga ut, hon kan inte förstå hur de kan se ut så där. (Min syster är punkare, hennes tre döttrar är punkare (världens sötaste), hennes snubbe är punkare (lite mindre söt), hans fyra döttrar är punkare (pax, pax, nej, pax om jag kommer ihåg ordningen rätt), svårare än så behöver det inte vara)
Jag vet inte riktigt hur hon själv tror att hon ser ut, men med tanke på att hon tog bror på kuken tre gånger och sa att hon skulle sova bredvid honom i kväll hela tiden så antar jag att hon är rätt snygg innerst inne i sin vidriga lilla själ som ockuperar hennes vidriga stora strokeskadade alkoholiserade uppenbarelse. Nån stans där inne har hon nog inte mörkgrått tandkött och livlösa grisögon.
Men tills den sidan kommer ut kanske hon skulle kunna göra oss alla en tjänst och bara hålla käften helt stängd så fort hon tänker på min släkt.
Farsan försökte in i det längsta få henne att prata om någonting annat, men med tanke på att det längsta var ungefär femton minuter, sen somnade han om vid matbordet bara för att vakna upp sjungandes och vulgär igen efter en stund så gick det inte så bra. En stark fyra för idén, men en svag etta för genomförandet.
Han beklagade sig över att det är femton år kvar innan han får bena grannens halvbrasilianska döttrar ( tre år gamla) och sjöng Lars Winnerbäcklåtar (eller, en låt) (eller, nä, de första två raderna) resten av kvällen. Den strokedrabbade suggan däckade vid åttatiden och strax innan nio flydde vi iväg till vår stuga och lämnade pappa sjungandes på verandan.
På dagen på lördan fick vi panik av stämningen (eller, det hade vi faktiskt redan haft sen i juni när vi insåg att vi nog var tvungna att åka dig –men den tog överhand då) och drog in till byn igen för att gå på bolaget och för att slippa människorna iaf ett litet tag.
När vi kom tillbaka hade far tagit sitt oförnuft till fånga igen och sov i sängen, strokesuggan snarkade i soffan.
Tyst smög vi iväg ut på verandan igen och bara njöt av att ingen pratade med oss, och nån timme efter att de vaknade till sans igen gick äntligen bussen som tog oss där ifrån.
Vi stod under vårt lilla paraply i ösregnet femtio meter från stugan och kände oss så där hiskeligt glada som man bara kan göra när man vet att det är minst tre hundra dar kvar tills nästa gång.
Inte riktigt den bästa festen vi har vart på.
Jag gillar verkligen skalmarkeringen. Så att det liksom inte ska vara något som helst tvivel om att Theo är en liten plutt vars överkropp är en aningen, men inte mycket, större än Zdenos skalle.
